J e n n i f e r

Det sjukaste jag varit med om har hänt. Jag menar, han hade ju lovat. Aldrig mer.. Han sa ju det..
Och det måste jag ju lita på! Herregud, sådan ångest det vart..
Esch, jag tar det från början!


Vi satt och pratade hemma hos honom... Hos min Karl-Michael. Allting var bra, men någonting hängde i luften, han var ju så frånvarande... Jag frågade gång på gång om det var någonting som hänt, men han skakade bara på huvudet och log in i den öppna elden. Jag suckade och försökte fundera på vad JAG kunde ha gjort för fel, om jag hade gjort något dumt. Försökte förtränga en elak tanke som likt en vårvind flög förbi då och då.. Han hade ju lovat! Aldrig mer, aldrig mer igen. Det kunde väl inte vara så att han hade gjort det igen? Usch, nej dumma tanke. Bort, bort! Men icke, jag sneglade på honom och stannade som så många gånger förr på hans vackra ögon, helt sinnessjukt. De är så otroligt stora, och bär alla färger - blå, grön och lite brunt. Min blick fortsatte vandra ner för hans perfekt formade näsa, så rak och fin! Hans fina lilla mun som alltid ler tillsammans med de där glittrande ögonen. Fortsatte ut mot hans kind, den såg ut att vara av sammet, så otroligt len. Inte en enda prick fel i ansiktet har han! Orättvist.
Jag fick en klump i halsen...
Jag försökte tänka roliga tankar, men det var omöjligt.
Nu tittade jag rakt på honom, försökte röra vid honom, men han var så långt borta. Kunde inte nå honom, han var paralyserad av elden. Gång på gång ropade jag hans namn igen, försökte en gång till men lite högre, han hörde inte.
Nu fick jag tag i hans arm, jag skakade lite på den och han ryckte till som jag slagit honom.
Argsinnat vände han ansiktet emot mig. Med svarta ögon sa han något jag inte kunde förstå.
Men älskling, jag pratar svenska. Älskling.
Han fortsatte mumla något på Finska, men jag förstod fortfarande inte, när vart han bra på Finska, han kunde ju bara några få fraser! Hela tiden stack det till bakom ögonen och jag reste mig sakta upp.
Jag visste nu. Han hade gjort det igen. Jag märkte det på honom.
Jag förstår inte varför, han ville ju inte mer. Han hade ju lovat.
Med en sista titt på vad som föreställde min älskade pojkvän, vände jag mig om och gick ut.
Jag gick ut, jag grät.. Så som jag aldrig gråtit förut. Det var hemskt.
"You got me dancing and crying, running and flying, Love don't let me go. You got me drowning in a river,
Oh, burning fever, Love don't let me go, don't let me go......."
Mobilen ringde, men jag ville inte svara. Ville inte prata. Ville inte höra. Ville inte veta det jag redan visste.
Men telefonen gav sig inte, det ringde och ringde...
Jag började bli irriterad.. Men vänta.. Det här är ju inte min ringsignal, det är min alarmsignal!
Jag vaknade med ett ryck och tittade runt i rummet. Bredvid mig låg han och sov. Karl-Michael.
Finaste Karl-Michael.. Jag vart så glad, så glad.. Vad tänkte jag med?!
Jag skrattade samtidigt som jag grät.
Värsta drömmen jag varit med om!
Och det konstigaste av allt är att, jag vet fortfarande inte vad det där "som han lovat att han inte ska göra om" är. Trodde ju helt klart att han var värsta knarkaren eller något när jag vaknade, måste ju ni läsare ha trott också, HAHAHA min lilla plutt som inte ens skulle våga titta på en mening med ordet knark i. Hahaha guuuuuuud så överlycklig jag blev. Jag väckte honom, vart ju tvungen!
Helt nyvaken tittade han oförstående på mina blöta ögon och kinder, satte sig upp i sängen. Kramade på mig, pussade på mig och frågade vad som hänt. Jag svarade med en krasslig (typisk gråt röst ni vet). Att jag älskade honom. Helt klart utan tvekan.
Efter tre månader sa vi det. Han sa det först. Det ville jag också, ville inte säga först. Men han gjorde det.
Han sa det bara några dagar innan drömmen!
Han som aldrig haft flickvän förut, han som aldrig fått känna på riktigt kärlek och närheten av någon man älskar.
Nu älskar han mig. Jag är den första som han säger det till. Så hedrad!

Haha, tänk så tokigt det kan bli va?



Min älskade lilla "Finlands-Svensk" =)
Usch för er som tror han är utlänning,
det har man ju fått höra. Usch sådant
gillar jag icke. Svenskt ska det vara! <3



=)